Rätt chill Tisdag!
Igår gjorde jag faktiskt inte någonting. Jag kom hem, satt mig vid datorn - och fastnade där tills kl 20.00. Först kollade jag på andra avsnittet på nya LOST. Efter det tänkte jag ut och löpa, men kom på att jag ska döma idag, sen träning tors, match fre, döma lör och sen till sist döma sön igen. Så kände att jag behövde en dag att vila på. Efter det så tankade jag hem en riktigt fet rulle - Pride & glory. Ni som nu inte vill veta, hoppa en bit =)
Pride and glory är ett suggestivt uppbyggt, medryckande och anmärkningsvärt välspelat drama om yrkesstolthet och moral - inom New York-polisens narkotikarotel.
I Pride and glory står familjen Tierney i centrum: Fadern (Voight), pensionerad polischef som numera är lite för törstig och som har fostrat barnen att dyrka såväl honom som polisyrket. Han har uppfattningen orubbligt klar om syskonens inbördes roller, en gammal sanning han sluddrigt och sentimentalt upprepar under jullunchen.
Hans son Francis Jr (Emmerich) är ledaren, redo för befordran inom polisen. Ray (Norton) är den intelligente lillebrodern, oöverträffat skicklig som intern-utredare inom kåren. Systern Megan (Bell) utrustad med "världens varmaste hjärta" arbetar visserligen själv som sjuksköterska men är gift med en polis: Jimmy (Farrell)
Släktbanden är starka och familjen håller ihop. Rays tydliga ärr i ansiktet vittnar om en våldsam incident två år tidigare. Nu slickar han sina sår på avdelningen för försvunna personer och vägrar yttre tjänst.
Dessvärre tvingas han snart tillbaka ut på gatorna, för att utreda dödsskjutningarna av fyra poliser från knarkspan.
En hetsig kamera för oss direkt till brottsplatsen, in bland skadade och döda. Tv-dramats lättköpta förklaringsmodeller lyser med sin frånvaro. Här handlar det om sorg och illamående över döda kollegor, förtvivlan över det skoningslösa mördandet, reflektioner kring våldets konsekvenser och försök till självbehärskning.
Vändpunkterna är dramatiska, de korrupta polisernas maktutövning minst lika våldsam som knarklangarnas, och desperationen hos svikarna i polisuniform allt mer påtaglig i takt med att Ray kommer de på spåren. Spår som alltmer hotar att rasera familjen.
Stillsam, återhållen behärskning hos huvudpersonerna varvas med fullständiga våldsexplosioner, ett gatuvåld och en polisbrutalitet så osmaklig att scenerna bränner fast på näthinnan.
Det hela slutar med att Jimmy och Ray står ord mot ord om vad som hände under en kväll, då en misstänkt blir mördad. Ingen visste att Jimmy och hans korrupta kollegor var där när Ray dyker upp. De avrättar tillslut den misstänkta med Rays pistol så att det inte ska se ut som en ren avrättning.
Allra sist i filmen så blir Jimmy mördad medans Ray måste se på.
Idag är det dömning som gäller. Faktiskt så är jag så förkyld att jag knappt kan andas, men brukar alltid klaga på folk som är sjuka. Så jag ska inte klaga, utan det är bara att bege sig till Fagersta.
/ J
Pride and glory är ett suggestivt uppbyggt, medryckande och anmärkningsvärt välspelat drama om yrkesstolthet och moral - inom New York-polisens narkotikarotel.
I Pride and glory står familjen Tierney i centrum: Fadern (Voight), pensionerad polischef som numera är lite för törstig och som har fostrat barnen att dyrka såväl honom som polisyrket. Han har uppfattningen orubbligt klar om syskonens inbördes roller, en gammal sanning han sluddrigt och sentimentalt upprepar under jullunchen.
Hans son Francis Jr (Emmerich) är ledaren, redo för befordran inom polisen. Ray (Norton) är den intelligente lillebrodern, oöverträffat skicklig som intern-utredare inom kåren. Systern Megan (Bell) utrustad med "världens varmaste hjärta" arbetar visserligen själv som sjuksköterska men är gift med en polis: Jimmy (Farrell)
Släktbanden är starka och familjen håller ihop. Rays tydliga ärr i ansiktet vittnar om en våldsam incident två år tidigare. Nu slickar han sina sår på avdelningen för försvunna personer och vägrar yttre tjänst.
Dessvärre tvingas han snart tillbaka ut på gatorna, för att utreda dödsskjutningarna av fyra poliser från knarkspan.
En hetsig kamera för oss direkt till brottsplatsen, in bland skadade och döda. Tv-dramats lättköpta förklaringsmodeller lyser med sin frånvaro. Här handlar det om sorg och illamående över döda kollegor, förtvivlan över det skoningslösa mördandet, reflektioner kring våldets konsekvenser och försök till självbehärskning.
Vändpunkterna är dramatiska, de korrupta polisernas maktutövning minst lika våldsam som knarklangarnas, och desperationen hos svikarna i polisuniform allt mer påtaglig i takt med att Ray kommer de på spåren. Spår som alltmer hotar att rasera familjen.
Stillsam, återhållen behärskning hos huvudpersonerna varvas med fullständiga våldsexplosioner, ett gatuvåld och en polisbrutalitet så osmaklig att scenerna bränner fast på näthinnan.
Det hela slutar med att Jimmy och Ray står ord mot ord om vad som hände under en kväll, då en misstänkt blir mördad. Ingen visste att Jimmy och hans korrupta kollegor var där när Ray dyker upp. De avrättar tillslut den misstänkta med Rays pistol så att det inte ska se ut som en ren avrättning.
Allra sist i filmen så blir Jimmy mördad medans Ray måste se på.
Idag är det dömning som gäller. Faktiskt så är jag så förkyld att jag knappt kan andas, men brukar alltid klaga på folk som är sjuka. Så jag ska inte klaga, utan det är bara att bege sig till Fagersta.
/ J
Kommentarer
Postat av: Anonym
Du är verkligen världens sämsta filmresencent haha
Postat av: Anonym
Du är verkligen världens sämsta filmrecensent haha
Trackback
